Música no coração

Hey ho! Fredag! Sol!

Musik är väldigt viktigt, det är en oerhörd stor del av ens personlighet och det är (för mig) väldigt intressant att analysera hur man uppfattar den och vad den får en att känna. Man kan drömma sig bort med den, man kan få en lösning på ett problem med hjälp av den (genom att få nya perspektiv) och man kan träffa nya människor på grund av den.

Det finns musik man inte lyssnar på alltid, det beror väldigt mycket på ens humör. Är man glad lyssnar man inte på deprimerande låtar och är man ledsen lyssnar man inte på techno (inte för att jag gör det någonsin).

Det finns dock två artister som jag alltid kan lyssna på och oavsett hur jag mår kan jag alltid känna att det är bra, eller bidrar till whatever mood jag har.

De är: Mike and the Mechanics och Tracy Chapman.

Nu undrar jag, har ni [få] läsare någon artist eller låt som ni alltid kan lyssna på? Något som känns bra i alla tillfällen, något som aldrig slutar att ha samma kvalitét oavsett plats, humör och sällskap?

(Men detta samtalsämne vill jag gärna skriva någonting om barnpsykologi och livsdrömmar. Visst är det så att det som man anser vara ens dröm när man är barn och det som man uppfattar som sin "smak" alltid lever kvar, lite, lite inom sig? Om ens för nostalgin? Hur ofta hör man "jag har velat göra detta sen jag var ett litet barn"? Men varför är det så viktigt? Sanningen är (för mig) att man känner sig desto mer uppfylld ju längre man har drömt om något. Och det är ditt förflutna som formar den du är, hur mycket du än förändras under alla dina livsår. Man glömmer aldrig det som man lärde sig när man var liten. Man läser något idag, så har man glömt det imorgon. Men vissa saker glömmer man aldrig, inte ens stunden man lärde sig dem. Barn har ett otroligt minne och det lever kvar alltid. T. ex. jag minns perfekt den stunden då min mamma sa till mig när hon körde att man ska aldrig hoppa växlar. Jag har svårt att köra "miljövänligt" för att den meningen sitter kvar, alltid. Och så är det med det mesta om man tänker på det. Med musik är det likadant. Mina föräldrar lyssnade mycket på 80-tals musik. Även om det inte "tillhör" min generation kan jag känna är det är det som gör mig gladare, vare sig för trygghetskänslan, nostalgin eller whatever. För mig har Mike and the Mechanics och Tracy Chapman en enorm musikalisk kvalitét, oavsett tid, men jag kan även medge att det har en stor psykologisk anledning. Vad anser ni om detta? Tycker ni att era idéer, idealer och ambitioner alltid lever kvar, även om man väljer helt andra vägar?)

Jag vet ungefär hur många som läser min blogg och jag vet att det är bara ungefär 2-3 personer som brukar kommentera. Jag bjuder härmed alla mina läsare att bidra med lite av sig själva, om ens för att säga vilka artister som alltid kommer att leva kvar hos er. :)

Kram

/CAT