fredag 19 mars 2010

Música no coração

Hey ho! Fredag! Sol!

Musik är väldigt viktigt, det är en oerhörd stor del av ens personlighet och det är (för mig) väldigt intressant att analysera hur man uppfattar den och vad den får en att känna. Man kan drömma sig bort med den, man kan få en lösning på ett problem med hjälp av den (genom att få nya perspektiv) och man kan träffa nya människor på grund av den.

Det finns musik man inte lyssnar på alltid, det beror väldigt mycket på ens humör. Är man glad lyssnar man inte på deprimerande låtar och är man ledsen lyssnar man inte på techno (inte för att jag gör det någonsin).

Det finns dock två artister som jag alltid kan lyssna på och oavsett hur jag mår kan jag alltid känna att det är bra, eller bidrar till whatever mood jag har.

De är: Mike and the Mechanics och Tracy Chapman.

Nu undrar jag, har ni [få] läsare någon artist eller låt som ni alltid kan lyssna på? Något som känns bra i alla tillfällen, något som aldrig slutar att ha samma kvalitét oavsett plats, humör och sällskap?

(Men detta samtalsämne vill jag gärna skriva någonting om barnpsykologi och livsdrömmar. Visst är det så att det som man anser vara ens dröm när man är barn och det som man uppfattar som sin "smak" alltid lever kvar, lite, lite inom sig? Om ens för nostalgin? Hur ofta hör man "jag har velat göra detta sen jag var ett litet barn"? Men varför är det så viktigt? Sanningen är (för mig) att man känner sig desto mer uppfylld ju längre man har drömt om något. Och det är ditt förflutna som formar den du är, hur mycket du än förändras under alla dina livsår. Man glömmer aldrig det som man lärde sig när man var liten. Man läser något idag, så har man glömt det imorgon. Men vissa saker glömmer man aldrig, inte ens stunden man lärde sig dem. Barn har ett otroligt minne och det lever kvar alltid. T. ex. jag minns perfekt den stunden då min mamma sa till mig när hon körde att man ska aldrig hoppa växlar. Jag har svårt att köra "miljövänligt" för att den meningen sitter kvar, alltid. Och så är det med det mesta om man tänker på det. Med musik är det likadant. Mina föräldrar lyssnade mycket på 80-tals musik. Även om det inte "tillhör" min generation kan jag känna är det är det som gör mig gladare, vare sig för trygghetskänslan, nostalgin eller whatever. För mig har Mike and the Mechanics och Tracy Chapman en enorm musikalisk kvalitét, oavsett tid, men jag kan även medge att det har en stor psykologisk anledning. Vad anser ni om detta? Tycker ni att era idéer, idealer och ambitioner alltid lever kvar, även om man väljer helt andra vägar?)

Jag vet ungefär hur många som läser min blogg och jag vet att det är bara ungefär 2-3 personer som brukar kommentera. Jag bjuder härmed alla mina läsare att bidra med lite av sig själva, om ens för att säga vilka artister som alltid kommer att leva kvar hos er. :)

Kram

/CAT

5 kommentarer:

Neoiti sa...

Nickelback
Volbeat
Disturbed
Muse
Metallica
Nirvana
System
Scorpions
Nightwish
Florence + the machine xD
etc, etc

nao ha nada como frases na cabeca de manha como "you stupid sadistic abusive fucking whoooore" + evil eye pra random people

Annwyn sa...

LOL essa é xpectacular "you stupid sadistic abusive fucking whore" tá mm lá em cima. É mt à frente, meu xD

Concordo, Scorpions tmb tocam lá no fundo, e metallica, nickelback e soad com umas musicas dos muse tmb tao mt bem. no entanto nem smpr tnh vontade d ouvir tipo nickelback, e é essa a diferenca. :P

Mas aquela frase é...indescritivelmente expressiva. Seguir-me-á para toda a minha vida xD E de uma forma positiva q é o mais fantástico xD

JOSEPHINE sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
JOSEPHINE sa...

Här kommer jag med mina one and only. It's Mr. Timberlake. Det är Eminem. Och det är Pharrell.
Det här är för att jag dras tillbaka i tiden när jag lyssnar på dom. Inte så långt som till den riktiga barndomen, utan till åren då det hände som mest i mitt liv; tonåren. Jag har så mycket minnen till dessa tre artister att jag hade kunnat skriva en hel bok om allt. Därför passar alla tre utmärkt att lyssna på oavsett vilket humör jag är på. Jag ler, skrattar, hoppar högt, dansar ändå.

Jag tror att jag har fler än dessa tre. Eller jag vet att jag har det, eftersom jag är med dig till 100% när det gäller musikens betydelse. Utan musik hade jag inte stått upp på benen. I mitt huvud är livet en musikal, så är det bara.
Men det är lite för tidigt för mig att tänka ut några fler, haha. Vi får nöja oss med det här så länge :)

Annwyn sa...

Förstår precis vad du menar Josso. Grejen är med mig o musik i tonåren att det var ungefär då ens "musiksmaker" etablerades. Man övergår från att lyssna på vad föräldrarna lyssnar, sedan på vad kompisarna lyssnar och sen kan man tillräckligt mycket och växer tillräckligt mycket för att kunna förstå vilka som faktiskt är Dina musiksmaker.
(Detta är också en sån grej som jag minns när jag lärde mig och det var åxå min mamma som sa det, när jag visade mina föräldrar min fascination för irländsk musik, då sa hon det till mig :P)

Men med musiken jag lyssnade på i tonåren har jag enstaka minnen associerade till vissa låtar. Därför är det svårt för mig, eftersom det man lyssnade på ändrades tämligen ofta. Och då associerar jag dem till specifika del av mitt liv :)

Ex: Papa Roach - Last Resort : tänker på 9:an
3 Doors Down: andra halvan av 2004
Atreyu (detta känner du nog inte till, det är emo-metall): 1:a halvan av 2007
Ungersk pop (lol) andra halvan av 2007 :P
Och listan kan göras lång.

Fast det blir mer specifikt än så. Oftast när jag lyssnar på en låt som jag inte har hört på ett tag, minns jag alltid första gången jag hörde den. Och därför är det svårt att lyssna på dem oftare, eftersom associationerna tar över musiken. :)

Skicka en kommentar

 
Anpassad sökning