Med åren gick det över - tack och lov och stackars mina föräldrar - men ibland märker man att det är vissa saker som är väldigt ömma punkter i ens personlighet/självförtroende/whatever, det finns vissa saker som alla människor bara inte kan hantera om sig själva/sin omgivning.
Visst har jag fortfarande mina småfobier och manier men det hindrar inte mina tankar eller ger mig någon speciell reaktion. Vissa av er vet till exempel att jag inte klarar av vissa duschar, jag måste ha en matta annars kan jag inte duscha :P Jag vet det är dumt, men så är det och jag kan inte förklara det.
Men idag, idag, fick jag det nämligen bekräftat att den sortens orationella reaktion fortfarande finns hos mig - och vad sätter igång den? - kläder!
Long story short: Det är söndag > hemma hos min kusin § Samtidigt är det fotbollsligans final och Portugals största (men inte bästa!) klubb vinner > Guess what, halva Lissabon drar ut på stan och typ stänger alla vägar och bilarna stannar i motorvägarna i väntan på att se bussen med laget köra förbi > resultat: jag kan inte komma hem
Konsekvens: Imorgon är min första jobbdag och som ni vet är jag väldigt (väldigt) försiktig med klädsel i sådana situationer. Tänk er nu hur det känns för mig att veta att jag inte hinner hem varken ikväll eller imorgon bitti för att byta om.
Jag har fått låna kläder från min snälla kusin, men det är bara inte samma sak. Och när min hjärna insåg att jag inte skulle få ha mina egna kläder, min egen noga studerade outfit, började jag nästan få samma reaktion som jag fick när jag var liten och ville dra ut ärmarna. Rationaliteten försvann där för ett ögonblick.
Helt sjukt.
Aja, om ni inte pallar läsa allt det här, är berättelsens moral: Du kan alltid förvåna dig själv med din egen dumhet.
Nu ska jag sova!
Gnight!
/CAT lite för barnslig för tillfället
1 kommentar:
Haha, gud vad jag känner igen mig.
Men vet du vad, och det vet du garanterat. Det sitter inte i kläderna. Det är DU som kommer att lyckas, inte dina kläder.
Lycka till idag!!!
Skicka en kommentar